Finsk spets

Foto: 
Paula Heikkinen-Lehkonen

Den finska spetsen är ett resultat av ytterst högklassigt finskt avelsarbete. Rasen har förädlats direkt från en naturlig stam, utan korsningar, och det gör att den bland jakthundarna är en raritet, rentav i globalt perspektiv.

Den finska spetsen är en skällande, ställande hund närmast för fågel i träd; med sitt skall meddelar spetsen var bytet befinner sig. Den används mest till jakt på hönsfågel i skog, men i viss mån också för älgjakt, fångst av små rovdjur samt som apportör av fågel som hamnat i vatten.

I sin sökning efter villebråd rör sig den finska spetsen på 100-500 meters avstånd från skytten, ofta rentav längre. Kontakten med de jagande bevaras dock trots de långa avstånden. Hunden hittar fågel i terrängen tack vare sitt ytterst skarpa väderkorn och kan följa en fågel som avlägsnar sig, flera hundratal meter även i besvärlig terräng. Med skall och beteenden visar spetsen var fågeln befinner sig, och försöker med sitt skall hålla fågeln sittande tills skytten hinner fram.

En hund med bra resning

Dem finska spetsen är till sin byggnad mindre än medelstorlek för spetsar, en kvadratisk, kompakt hund med fin hållning. Öronen står upp och är rörliga. Ögonen är medelstora, mandelformade, något sneda och mörka. Nosen är alltid svart. Hunden sätter sig vid behov explosivt i rörelse och rörelserna är lätta och lediga. Hela hundens gestalt och uppsyn utstrålar livaktighet och uppmärksamhet.

Idealisk mankhöjd för hanhunden är 47 cm (lägsta gräns 44 cm, högsta 50 cm). En tiks idealmankhöjd är 42 cm (39 cm som lägst, 45 cm som högst).

Den finska spetsens färg är gulaktig eller brunaktigt röd. Den ljusa färgen är vanligast. Den pryds av vackert ljusa partier, som ”byxor” baktill på låren, rentav som en ”sele” på sidorna samt svansen som ofta på insidan är ljus; svansens viftningar när hunden skäller visar den ljusa färgen och kan fascinera fågeln så att den inte flyger bort. Svansen rullar sig från roten tätt upp på ryggen och ned på ena sidan ända till håren på lårens bakkant.

Foto Paula Heikkinen-Lehkonen
En trogen gårdvakt

En hård kamp för tillvaron har satt sina spår i den finska spetsens karaktär, och spåren visar sig i bestående, rastypiska egenskaper. Typiska egenskaper är snabba reaktioner, misstänksamhet mot främmande, trogenhet mot husbonden och eget folk samt vilja att bevaka sitt revir.

Till sitt lynne är den finska spetsen samarbetsvillig, energisk, livlig och självständig. Inställningen till främmande är ofta rätt reserverad. Den trivs bra utomhus men på grund av den starka jaktinstinkten är det sällan bra att ha den som frigående gårdshund. Den kan anpassa sig till ett liv i bostadslägenhet, men på grund av att den ofta skäller är den kanske inte det bästa valet i tätorter, särskilt inte om ägaren är ovan vid hundar.

Finlands nationalhund från år 1979

I 1800-talslitteraturen finns hänvisningar till den finska spetsen. År 1875 skrev den franske forskningsresanden de la Martinière att han påträffat mörkröda hundar i Norden ända upp till kusten vid Murmansk. Wilhelm von Wright noterade i en artikel år 1834 stora likheter mellan skällande fågelhundar och rävar. Hundar av det här slaget användes inte bara för skaffande av näring utan också för fångst av pälsvillebråd. När rasen började förädlas bestämdes det att huvudinriktningen skulle vara på fågelskytte.

År 1889 grundades Finska Kennelklubben och den tog sig som första uppgift anordnandet av en utställning för utredning av förekomsten av finska skällande fågelhundar och stövarraser. På denna utställning sågs mycket riktigt spetsar från landet som i mycket liknade den nuvarande finska spetsen. År 1892 antecknades i Kennelklubbens rasförteckning en "finsk skällande fågelhund", och för denna ras godkändes ett rasmärkesförslag signerat av forstmästare Hugo Richard Sandberg. En förnyad rasbeskrivning godkändes år 1897, och då ändrades också namnet till finsk spets. Nästa gång rasbeskrivningen ändrades var år 1925, och den senaste justeringen skedde år 1996. 

Vi kan säga att den finska spetsen redan på 1930-talet var en etablerad hundras. Den utsågs till nationell hundras, ”nationalhund” år 1979. Den finska spetsen utgör ett levande, värdefullt finskt kulturarv med starka kopplingar till Finlands etniska historia. Hunden kan sägas vara en nationalskatt, och arbetet för stammens bevarande är ett värdefullt kulturarbete.

Registreringarna minskar

Finska Kennelklubbens registerstatistik visar att beståndet av finsk spets, som med en liten fördröjning följer beståndet av vilda, jaktbara hönsfåglar, i någon mån har minskat under det senaste decenniet.
År 1994 registrerades 1 459 individer. År 2004 var antalet registreringar 834. Toppsiffrorna för registreringen inföll under de goda fågeljaktsåren på 1960-talet. Rekordåret var år 1968, när 2 866 finska spetsar infördes i registret.

Suomen Pystykorvajärjestö
Rasstandard