Finsk lapphund

Foto: 
Paula Heikkinen-Lehkonen

Den finska lapphunden har rötter gemensamma med lapsk renhund och svensk lapphund. Den härstammar från de långhåriga renhundarna som är uppskattade i de lappländska fjälltrakterna. Numera är hunden också uppskattad som sällskapshund.

Foto Paula Heikkinen-Lehkonen
En finsk lapphund är intelligent, modig, fridsam, läraktig, vänlig och ganska ödmjuk. Vallningsdriften är stark och vaktinstinkten tydlig.

En finsk lapphund är något under medelstorlek och kraftigt byggd i förhållande till storleken. Pälsen är riklig och lång. Hanhundarna har tydlig krage. Alla färger godkänns, men en färg ska vara dominerande. Färger som avviker från den generella kan förekomma på huvud och hals, på ben och svans.

Huvudet har starka drag och är ganska brett. Nosen ska vara något kortare än skallen. Öronen är medelstora och mycket rörliga, rättuppstående eller vikta. Ögonen är ovala och bruna. Den högt fästa svansen vrider sin upp på eller bredvid ryggen. Rörelserna är lediga och i arbete är hunden flink och snabb.

Den finska lapphundens historia

Samerna i Fennoskandien och i norra Ryssland har redan i sekler haft hundar av samma slag som lapphunden, för vallning och bevakning av renhjordar. I de senaste artiklarna om samisk kultur nämns den traditionella lapska hunden som vallhund. 

Den lapska hunden har inte haft ett enhetligt utseende, utan olika varianter har förekommit lokalt. Också färgen har varierat betydligt. I de samiska språken finns många olika benämningar på hundar med olika färgsättning.

Vid den första hundutställningen i Finland 1892 presenterades hundar som tagits med från Lappland och sades vara lapska vallhundar. Intresset bland hundägare för hundar av det här slaget vaknade tidigt, redan under 1900-talets första decennier, men kriget i Lappland under slutet av andra världskriget var mycket destruktivt för hundstammen.
Den första rasbeskrivningen är från år 1945. De finska lapphundarna var enligt nutida uppfattning stora, långa och med smalt huvud. Dessa hundar finns inte längre i den genetiska bakgrunden för de flesta av dagens finska lapphundar.

När de funktionella skillnaderna mellan finsk lapphund och lapsk renhund började bli uppenbara, delades rasen upp med indelning i två separata raser. Det skedde år 1966.
På 1970-talet inleddes en ny fas i aveln med lapphundar eftersom det i Lappland påträffades stammar med förhållandevis kraftig benstomme, med kort, brett huvud och med päls som stod upp och var sträv. Den nya rasstandarden slogs fast år 1975. Särskilt betydelsefullt var att storleken minskade till 49-55 cm för hanhundar, 43-49 cm för tikar. Storleken har fortsatt att minska. Enligt den senaste rasbeskrivningen är idealmankhöjden för hanar 49 cm och för tikar 44 cm, tillåten variation  3 cm. Sedan år 1993 är lapphundens officiella rasbenämning finsk lapphund.

Den finska lapphunden har på senare år skaffat sig en position bland de mest populära hundraserna i Finland. Registreringarna år 2004 var 1 143, det största antalet genom tiderna.

Lappalaiskoirat ry
Rasstandard