Om den genetiska variationen i rasen inte är tillräckligt stort för att möjliggöra avel på egenskaper som bidrar till välmående hos individerna i hundrasen, kan man försöka öka den genetiska variationen med hjälp av raskorsningar.

Kennelklubben utarbetade sin instruktion om det praktiska genomförandet av raskorsningar år 2013. Enligt instruktionen  är korsningsprogrammen i första hand avsedda för hundraser som inte uppvisar tillräcklig genetisk variation för framtagande av väsentliga egenskaper som inverkar på hundens hälsa. Instruktionen stöder planeringen av raskorsningar och genomförandet av dem bland annat avseende valet av den andra rasen och individerna i kombinationen.

För uppfödare innebär en raskorsning ett rätt så långvarigt engagemang, då det är fråga om ett väldigt planmässigt uppföljningsprojekt. Då korsningsavkommorna används i avel är den andra parten i kombinationen under tre generationers tid oftast en hund av den ursprungliga rasen. Omfattande data avseende bl.a. hälsa och mentalitet samlas in av avkommorna som föds. Med sådant tillvägagångssätt anses valparna vara renrasiga från och med den fjärde generationen, varvid de registreras i det så kallade stamboksregistret.

– Redan de hundar som föds i den första generationen tillhör dock officiellt den ursprungliga rasen. Med dem kan man hålla på med rasspecifika aktiviteter, en sådan hund kan till och med delta i utställningar. I det här skedet är hundens exteriör visserligen ofta långt ifrån rastypisk, berättar Kennelklubbens genetiska sakkunnig Katariina Mäki.

För närvarande är ett korsningsprojekt med kromfohrländers igång. Om projektet kan du läsa mera om här (på finska).

Än så länge endast få erfarenheter

Planmässig inkorsning av andra raser är enligt Mäki relativt nytt även på internationell nivå.

– Det har funnits några korsningsprojekt. I Förenta staterna har man visserligen redan på 1970-talet korsat in pointer i dalmatiner, med syftet att skapa en allel hos dalmatinern som åstadkommer normal omsättning av urin hos rasen.  För närvarande är ett korsningsprojekt med norsk lundehund i gång i Norge. I Norden har man genomfört några inkorsningar i numerärt väldigt små raser. I världen har man också hjälpt en del andra numerärt små raser med inkorsningar.

Första korsningsprojektet i Finland börjades år 1997 då schnauzer korsades in i pinscher.

– Resultaten hos pinschers har varit goda. Det har uppstått färre vaccinationskomplikationer i korsningslinjerna i jämförelse med de övriga linjerna, korsningslinjerna drabbas också mera sällan av katarakt. Fördelarna som en inkorsning medför börjar så klart avta ju längre man går framåt i generationerna, Mäki berättar.

I Finland har man också korsat in dansk-svensk gårdshund i terrier brasileiro samt epagneul de pont-audemer och spansk vattenhund i barbet. Omfattande rapporter på engelska om korsningsprojekten avseende både kromfohrländers och pinschers har redan avfattats till DogWellNet.

Att värna om inhemska raser upplevs som mycket viktigt i flera länder. Projekt vars syfte är att skapa en bredare avelsbas kan således väcka mycket starka känslor. I Finland fattade man ett beslut år 2006 som också var internationellt sett historiskt: man ville ta hand om den finska spetsens vitalitet genom att slå rasen samman med den karelsk-finska laikan. Med avvikelse från ett korsnings- eller inmönstringsprojekt är alla avkommor direkt i det normala stamboksregistret. 

– Två andra inhemska raser, finska lapphunden och lapska vallhunden, har fortfarande öppna stamböcker. Således är det möjligt att registrera oregistrerade arbetshundar av lantras och använda dessa i avel, klargör Mäki.

– Också några andra raser, t.ex. norrbottenspets, lancashire heeler och jack russell terrier, har öppna stamböcker. I raser där stamboken fortfarande är öppen i rasens ursprungsland kan man dessutom inmönstra (ER-registret) sådana hundar i rasen som är utanför den registrerade stammen.

Förfaringssätt vid raskorsningar

I första hand ska man söka avelshunden innanför den egna rasen. Om det emellertid inte går att hitta tillräckligt många hundar som är lämpliga för avel, kan man enligt Mäki också utreda om en raskorsning kunde vara ett alternativ.

– Det är viktigt att hålla den rasspecifika avelsstrategin à jour på grund av förutsättningarna och behoven i rasen, i synnerhet för sådana raser där man funderar kring fördelarna med inkorsningen. På så vis har också Kennelklubbens avelsvetenskapliga kommitté (JTT) bekantat sig med rasens situation i samband med bedömningen av den rasspecifika avelsstrategin (JTO). Det nästa steget är att ta saken upp förutom med JTT, också i synnerhet med rasens ursprungsland och andra internationella aktörer.

– Då informerar man rasintressenterna om situationen och idéerna om raskorsningar överraskar ingen. Efter det kan man tillsammans fundera på lämpliga raser för korsningen och be om ett officiellt ställningstagande av rasens hemland, Mäki anvisar. I ansökan om raskorsning ska man redogöra för korsningens mål samt egenskaperna hos individernas som paras. Därtill ges riktlinjer för avelsbruket av korsningsavkommorna som ska födas.

Hur fördelas då rollerna mellan uppfödaren, specialklubben, rasföreningen och Kennelklubben vad gäller främjandet av raskorsningar?

– Korsningsprogrammet ska gärna vara internationellt eller åtminstone specialklubbens och rasföreningens angelägenhet. Arbetet med själva förverkligandet är sedan på uppfödarnas ansvar, men för dem är det bra att ha gemenskapens stöd bakom sig.

Kennelklubben vill främja nödvändiga korsningar, men Mäki anser att rasintressenternas godkännande är av avgörande betydelse i ärendet.

– Kennelklubben kan inte föra ärendet framåt utan rasintressenternas godkännande och vilja. Klubben främjar förutsättningarna för inkorsningar också via internationella kontakter. Finländare är med i såväl Nordiska Kennelunionen och IPFD (International Partnership for Dogs) som i kennelklubbarnas internationella takorganisation FCI, vars vetenskapliga kommittés ordförande den finska Kirsi Sainio är.

Enligt Mäki ska Kennelklubbens instruktion för raskorsningar ändras så att hundarna registreras i EJ-registret (Ej för avel) för de tre första generationernas del. Då hunden blir vuxen låter man utföra hälsoundersökningar på den. Hunden ska också delta i avelsbesiktning där dess beteende och byggnad granskas utförligt.

– Om hunden visar sig vara en individ som man kan anta ha något att bidra med i avel, kan hunden överföras till ett sådant register där avelsbruket är möjligt.

För ytterligare information:
Katariina Mäki
AFD, genetisk sakkunnig
Finska Kennelklubben
katariina.maki@kennelliitto.fi
tfn 09 887 30 228

Läs mera:

??Nyhet om korsningsprojektet med kromfohrländers (på finska)

Nyhet om Kennelklubbens instruktion om raskorsningar från år 2013 (på finska)

Kennelklubbens instruktion om raskorsningar

Rapport om korsningsprojektet på pinschers (på engelska)

Jämförelse av mentaltestresultat erhållna av pinschers från korsningslinjer, i förhållande till hela rasen (på engelska)

Rapport om korsningsprojektet på kromfohrländers (på engelska)

 

 

Läs mera